Hur Colombias inbördeskrig förändrade landets kaffeproduktion

I delar av Antioquia under La Violencia var kaffeskörden årets farligaste tid. Två gånger om året, när säsongsarbetarna kom för att plocka bönor, ökade våldet med dem, eftersom kaffe var Colombias största inkomstkälla och männen bakom morden var ute efter intäkterna.

Sambandet mellan kaffe och konflikter löper genom hela Colombias moderna historia. I över ett sekel har landets inbördeskrig förändrat var kaffet odlas, vem som odlar det och hur de försörjer sig på det.

Tusendagarskriget och flytten västerut

Kaffe fick sitt första uppsving i Colombia i slutet av 1800-talet. Mellan 1887 och 1893 steg priset på colombianskt kaffe i New York från 10,6 till 18,8 cent per pund, och 1898 producerade bönderna 531 437 säckar om året, nästan fem gånger så mycket som 1887, enligt historikern Charles Bergquists forskning. Större delen av kaffet odlades på de stora godsen i öster, i Santanderes och Cundinamarca.

Uppgången blev kortvarig. När priserna föll igen gick många odlare av specialkaffe i konkurs, och i oktober 1899 gjorde liberaler i Santander uppror mot den konservativa regeringen. Tusendagarskriget som följde var det sista och största av Colombias inbördeskrig under 1800-talet. Det spred sig till Cundinamarca och Tolima och utvecklades till ett gerillakrig där stridande på båda sidor förstörde en del kaffeplantager.

I början av 1900-talet var de östra kaffeplantagerna bankrutta, och kaffeodlingen spred sig i stället genom Antioquia, Old Caldas och Tolima. Den här västra gränsregionen koloniserades av nybyggare, och marken kom att fördelas relativt jämlikt. Uppgången var dramatisk: 1888 stod dessa områden för bara 5 % av Colombias kaffeproduktion, men 1930 stod de för mer än 70 %. Snart dominerade kaffet hela ekonomin och ökade från 8 % av Colombias export 1870 till 80 % på 1950-talet.

La Violencia och kaffegränsen

Kaffeinkomsterna skulle också prägla nästa krig. Den 9 april 1948 blev Jorge Eliécer Gaitán, ledare för Liberalpartiets vänsterfalang, skjuten till döds i centrala Bogotá, vilket utlöste en i huvudsak landsbygdsbaserad konflikt mellan liberala och konservativa anhängare, som colombianerna helt enkelt kallar La Violencia, ”våldet”.

Ingen vet exakt hur många människor våldet krävde. Siffran som brukar anges är minst 200 000, men en studie från 2019 för Colombias centralbank uppskattade betydligt färre: högst 57 737 våldsamma dödsfall mellan 1949 och 1958, varav omkring 39 142 hade politiska orsaker.

Det som blir allt tydligare är kaffets roll. Ekonomhistorikern Daniel Sánchez-Ordóñez har kommit fram till att det värsta våldet i slutet av 1950-talet var koncentrerat till den nya kaffegränsen, där väpnade banditgrupper kunde leva på ett stadigt flöde av kaffeinkomster. I hans analys förutsade hur mycket kaffe ett område odlade våldet bättre än politisk rivalitet, markkonflikter eller en svag stat. Studien har ännu inte sakkunniggranskats, men den stämmer överens med Roldáns tidigare upptäckt att våldet i Antioquia ökade under skördetiden.

Märkligt nog fortsatte ekonomin att växa under hela den här perioden. Med hjälp av kaffepriser som för första gången passerade en dollar per pund i början av 1950-talet växte Colombias BNP med cirka 5 % om året mellan 1945 och 1955, samtidigt som familjer på landsbygden flydde våldet till städerna och Bogotás befolkning översteg en miljon vid decenniets slut.

Gerilla, koka och kraschen 1989

La Violencia klingade så småningom av, men konflikten i Colombia tog inte slut. Över 60 år av väpnad konflikt följde, och kärnan i den var fortfarande en kamp om landsbygden: från början kretsade de väpnade gruppernas krav kring mark och jordbruksreform.

Södra Tolima, ett viktigt kaffeområde, genomlevde alla konfliktens faser. Området upplevde La Violencia på 1950-talet, grundandet av FARC-gerillan, den paramilitära gruppen Bloque Tolimas framväxt och flera år av strider mellan FARC, paramilitärerna och armén. I avlägsna områden som Chaparral, där staten knappt var närvarande, fyllde väpnade grupper tomrummet, och många kvinnor som blivit änkor till följd av konflikten tog över familjens kaffegårdar.

Sedan kollapsade själva kaffemarknaden 1989. När det internationella kaffeavtalet föll samman sjönk priserna med en tredjedel på bara några månader, en smäll som Washington Post uppskattade skulle minska Colombias exportintäkter med en halv miljard dollar om året. På platser som Briceño rev många bönder upp sina kaffeplantor och odlade koka för första gången.

Fred och söderns framväxt

Fredsavtalet med FARC från 2016 syftade till att vända på utvecklingen. Det innehöll ett frivilligt program för att ersätta grödor, känt som PNIS, kopplat till landsbygdsreformer och ny infrastruktur. Enligt programmet skulle omkring 100 000 familjer i bland annat Nariño, Cauca, Putumayo och Antioquia odla kakao, kaffe eller honung i stället för coca. I Briceño återgick många av bönderna som hade övergett kaffe 1989 till att odla det.

Freden har dock inte varit enkel. Forskare fann att programmet genomfördes bristfälligt, eftersom regeringen samtidigt försökte utrota och ersätta coca, trots att bönder i vissa områden visade att de föredrog kaffe framför kakao, grödan som avtalet förespråkade. I Cauca tog väpnade grupper över områden som FARC hade lämnat, och många av de lokala ledare som drev på för att ersätta grödor mördades. Ändå började några bönder där odla kaffe på eget initiativ när priserna på coca rasade.

Samtidigt har kartan över det colombianska kaffet förskjutits söderut. Huila, Cauca och Nariño stod för 19,3 % av Colombias kaffeodlingsmark 2002 och 32,7 % 2022, och gick därmed om den traditionella kaffeaxeln Caldas, Risaralda och Quindío. Huila är nu landets största kaffeproducerande departement. Förskjutningen började långt före fredsavtalet, men Cauca och Nariño hör också till de regioner där arbetet med att ersätta coca har varit inriktat.

Så när du ser Huila, Cauca, Nariño eller Tolima på en påse colombianskt kaffe ser du en karta som Colombias krig bidrog till att rita upp, och bönderna som fortsatte odla kaffe under krigen.